Aldrig mer Malexander

Den 28 maj 1999 sköts två av våra kollegor ihjäl, med sina egna vapen.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma det. Vi får aldrig glömma det. Vi måste för alltid minnas Olle Borén och Robert Karlström.

Det fruktansvärda som hände utanför Malexander återvänder till mig med full kraft varje gång jag får veta att kollegor attackerats. Rapporteringen om skjutningar och vetskapen om hur många illegala vapen som är i omlopp lämnar mig ingen ro.

Våldet har ändrat karaktär, blivit grövre och mer hänsynslöst. Kollegor försätts i kritiska situationer där det står och väger och kan gå riktigt illa. Men så klarar man det. Den gången också.

Det värsta som kan hända har redan hänt. Vi måste göra allt vi kan för att det inte ska hända igen.

Olle Borén och Robert Karlström hade vid utsättningen fått veta att det skett ett väpnat rån i Kisa i Östergötland. En timme senare stod de som enda patrull vid Lillsjön utanför Malexander, med fronten på bilen riktad ut mot vägen så att de kunde observera alla som passerade.

När bilen med de tre rånarna kom körandes följde de efter, bara de två, utan någon uppbackning. Det slutade på värsta tänkbara sätt.

I dag vet vi att polisbristen gör att patruller inte alltid får uppbackning när de behöver det och att numerären vid vissa ingripanden är för låg. Vi vet att det finns poliser som jobbar som singelpatrull och att det på fullt allvar förs diskussioner om att i ännu högre utsträckning låta poliser jobba ensamma.

Vi vet också att poliser genomför åtgärder i yttre tjänst tillsammans med arbetskamrater som saknar samma utbildning, utrustning och taktiska kunnande. Det innebär att de saknar absolut nödvändiga kunskaper om teorier, principer, metoder och tekniker för polisiära ingripanden och hantering av polisiära konfliktsituationer.

Upplägget motiveras med att vissa åtgärder – exempelvis husrannsakningar – inte är farliga.

Men alla poliser vet att livsfarliga situationer kan uppstå när som helst och var som helst. Risken att råka illa ut ökar markant om man inte har en poliskollega vid sin sida.

Det här handlar inte om att vara emot våra civila arbetskamrater. Det handlar om att vara för polisers rätt till en så säker arbetsmiljö som möjligt. Det handlar om arbetsgivarens skyldigheter mot sina anställda, om att se och erkänna riskerna och att anpassa bemanningen därefter – med rätt utbildade arbetstagare, rätt utrustning och rätt numerär. Och om att inte förminska och osynliggöra den risk som det innebär att vidta en tvångsåtgärd eller förminska behovet av en trygg arbetsmiljö för alla arbetstagare.

I yttre tjänst ska en polis ha en annan polis vid sin sida. En kollega som är utbildad och utrustad för att minimera risken för att saker och ting går riktigt illa.

Det här är absolut nödvändigt och inget man någonsin får förhandla bort. Det handlar om våra kollegors liv. Och om att göra allt för att det värsta som kan hända inte händer igen.

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*