En mer effektiv polis kräver ett förändrat ledarskap

”Har du pratat om det här i media är du död”. Så uttryckte sig Lena Tysk, polischef i Västmanland, mot ett underlydande befäl. Det finns flera vittnen till händelsen. Lena Tysks agerande är givetvis oacceptabelt, men vad värre är, det är inte en isolerad företeelse. Det är ett exempel på den osunda tysthetskultur och det bestraffande ledarskap som ofta råder inom polisen.
Var tredje polis upplever att de inte har möjlighet att framföra kritik eller synpunkter till ledningen på sin arbetsplats utan rädsla för repressalier. Det är tre gånger fler än bland förvärvsarbetare i stort där bara var tionde är rädd för samma sak. Det visade en undersökning som Polisförbundet genomförde tillsammans med TNS Sifo i februari 2015.

En liknande bild framträder i Hanne Kjöllers bok ”En svensk tiger” som kom ut i år. Där berättar Kjöller i ett antal reportage om poliser som blivit mobbade och trakasserade av sin egen arbetsgivare efter att ha kommit med kritik, protesterat mot oegentligheter eller föreslagit förbättringar.
Agneta Kumlin, chefen som hotades av Lena Tysk, gjorde av allt att döma rimliga ifrågasättanden av en omorganisation som inte varit något triumftåg. Antalet poliser i yttre tjänst minskar, färre brott klaras upp och arbetssituationen för polisen är oerhört pressad. Polisförbundet är långt ifrån ensamma om att framföra hård kritik. Både ledarskribenter och politiker har lyft polisens kris under sommaren och hösten. Men när en lokalpolisområdeschef med lång egen erfarenhet lyfter sina farhågor blir hon alltså hotad. Det är, för att uttrycka sig milt, ett kraftigt underbetyg till polisens ledarskap.
När Dan Eliasson kommenterade Kjöllers bok var han noga med att påpeka att flera av de missförhållanden som boken beskriver har några år på nacken och att myndigheten nu är på rätt väg. Incidenten med Tysk är ett tydligt exempel på att så inte är fallet.
Polisförbundet har under lång tid lyft problemen inom polisen i allmänhet och omorganisationen i synnerhet. Vi har till exempel riktat kritik mot chefstillsättningar, oklar beslutsordning och alltför centraliserad styrning. Men det är tysthetskulturen som är pudelns kärna. Polisens övergripande problem handlar i mångt och mycket om en rädd organisation som misstror en ledning som inte vill lyssna och som avfärdar kritik, mer eller mindre brutalt.
Polisens organisation måste förändras. Oavsett vem som sitter vid rodret är det avgörande att polisledningen tar problemen på största allvar. Rikspolischef Dan Eliasson har flera gånger den senaste tiden lovat att lyssna på medarbetarna och förbättra samarbetet med facket. Vi har också sett några första initiativ i den riktningen, vilket är bra.

Men ännu mera måste göras. Det är långt mer komplext än att det bara skulle vara enskilda chefers fel, hur allvarligt vi från fackligt håll än ser på Tysks agerande. Det handlar snarare om om ett systemfel. Polisens högsta ledning måste ta ett ytterst tydligt ansvar och visa vägen, inte bara i ord utan också i handling. De måste ”walk the talk”. Är det okej att hota sin personal? Eller är det inte? Vill man ta tillvara åsikter från sin personal, eller vill man det inte?

Lena Tysk har anmält sig själv till polismyndighetens enhet för särskilda utredningar. Det är bra, men sen då? Ledarskapsproblemen löser man inte där.
En rädd organisation där medarbetarna känner sig maktlösa och inte lyssnade till kommer även fortsättningsvis att vara ineffektiv. Tystnadskulturen drabbar inte bara polisers arbetsmiljö utan också verksamhetens effektivitet. Det är min övertygelse att polisen som organisation både kommer må bättre och leverera bättre resultat när man har medarbetarna med sig istället för mot sig.
Först då är Polismyndigheten verkligen på väg åt rätt håll.

Lena Nitz
Ordförande Polisförbundet

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*