Gomorron Sverige om polisens tystnadskultur

Jag deltog tidigt i morse i ett samtal om polisens tystnadskultur med anledning av Hanne Kjöllers nya bok ”En svensk tiger” som du kan se nedan.

Tyvärr är frågorna något vi känner igen och ständigt får återkomma till. Till exempel kan du läsa lite mer i undersökningen vi gjorde tillsammans med TNS Sifo i början på 2015 som tydligt visade att poliser är mer rädda än andra för att kritisera chefen.

2 kommentarer, RSS

  1. Stig Hallgren 4 mars, 2016 @ 12:19

    Om den kultur eller de kulturer som dessvärre råder och har rått inom svenska polisen sedan länge kan jag om min drygt fyrtioåriga anställning berätta:
    Efter anställningar i städerna Tidaholm, Hjo, Lidköping och Nyköping fick jag 1961 anställning i Borås. Om inledningen till denna anställning fick jag efter en tids verksamhet i
    radiobilstjänst veta något, som var minst sagt omtumlande. Min kollega i bilen som varit ledamot i den lokala polisföreningen sade under patrulleringen en dag till mig:
    ”Stig, vill du vara så vänlig och köra åt sidan och stanna. Jag har något att berätta för dig, som jag har burit på länge.” Jag gjorde som hans sade och han berättade, att han och hans
    kamrater i föreningsstyrelsen en dag efter det att min tjänsteansökan kommit till polisledningen hade fått besök av några kolleger som hade upplysningar om mig som man borde veta ned anledning av min tjänsteansökan. Upplysningen var den att jag var homosexuell. Min kollega, som kände mig sedan ungdomen visste, att så inte var fallet.
    Det som på detta sätt sades inträffade under den tid Boråspolisen var kommunalt anställd.
    Då detta blev känt för mig frågade jag min kollega i bilen, om han möjligen kunde tänka sig att därest jag gjorde sak av detta kunde tänka sig att ställa upp som vittne. Nu har det till saken, att min hustru vid tillfället var gravid och att jag alltså vill gå fram med stor försiktighet. Kommen efter passets slut berättade jag dock för henne om vad kollegan sagt.
    Vi hade också ett ingående samtal och beslöt, att jag skulle besöka en åklagare just då nyss knuten till myndigheten i Borås och dessutom en som jag under värnplikten några år tidigare blivit god vän med. Ett samtal med denne kort efteråt utmynnade i att min hustrus graviditet motiverade ett stort hänsynstagande, ty beskyllningen jag drabbats av nog enligt kollegan som berättat om den nog hade nått högre nivå i hierarkin, så som han såg det.
    Jag har under min tid vid polisen stött på hinder mot att på ett sätt som bort vara följdriktigt nå positioner och få en utveckling som kolleger i motsvarande tjänsteålder. Medan jämbördiga kolleger nått kriminalinspektörs rang har jag förblivit kriminalassistent, tills dess
    att efter lång tid genom ett kungl. regleringsbrev förordnades om befordran för mig och ett
    par kolleger i bakvatten.
    Min avdelningschef skall vid samtal med min rotelchef ha sagt, att denne inte fick ge mig i uppgift att utreda komplicerade fall, ty då kunde jag befaras åberopa detta vid ansökan till högre befattning.
    Detta om den kultur, som kan befaras gälla inom polisen fortfarande.

  2. Johnny Wiklund 17 april, 2016 @ 15:44

    Mycket är tyvärr sig likt.

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*