Polisarbete utförs bäst av poliser – som inte är ensamma

På ytan ser allt rofyllt ut när hösten smyger sig på. I min del av landet har alla löv ännu inte skiftat färg men det blir allt mer gult och rött i buskar och träd för varje dag som går. För våra poliskollegor fortsätter det hårda arbetet som vanligt, i en arbetsmiljö som är långt ifrån rofylld och som för alldeles för många innebär inslag av hot och våld.

I Skövde blev en kollega nyligen grovt misshandlad och fick tänderna utslagna. Händelsen visar hur snabbt det kan gå i det här yrket, hur en situation plötsligt kan urarta i besinningslöst våld. När sådant händer måste man vara två – minst. Det var de lyckligtvis i det här fallet. Men vi vet att ensamarbete blivit allt vanligare i polisbristens spår och att vi har kollegor som jobbar ensamma under helt oacceptabla förhållanden.

När nationella huvudskyddsombudet lät söka på ordet ”ensam” i Polismyndighetens arbetsskadesystem Lisa fann man under ett år omkring 250 anmälningar om ensamarbete i kombination med hot, våld eller risk för hot och våld. Lägg till det Polisförbundets undersökning där var fjärde tillfrågad medlem uppgav att man någon gång det senaste året varit tvungen att klara sig själv i en kritisk situation (som individ eller som patrull) utan tillgång till förstärkning. Det här är inte hållbart. Och det är absolut inte acceptabelt, varken ur arbetsmiljösynpunkt eller ur rättssäkerhetssynpunkt.

Det har debatterats mycket om polisen under senare tid. Politiker har tyckt och lovat, medier har uppmärksammat både hot och våld och avhopp och låga löner. Under tiden fortsätter våra kollegors vardag att vara oförändrat tuff. Vårt förslag i början av året om att införa turlagsassistenter i hela landet för att frigöra polistid – i första skedet för yttre tjänst – har inte realiserats. Med de medel som tilldelats myndigheten har det inte heller varit möjligt att förhandla upp lönerna till de nivåer som krävs för att bromsa avhoppen från yrket.

Det vi istället ser är att arbetsgivaren försöker att kompensera för polisbristen genom att i högre utsträckning låta civila medverka vid exempelvis husrannsakningar och även vid dörrknackning efter allvarliga brott.

Jag vill vara väldigt tydlig med att civilanställda arbetskamrater behövs inom Polismyndigheten. Men jag vill vara lika tydlig med att civila inte har den utrustning, de befogenheter, de skyldigheter, den utbildning och de förvärvade färdigheter som en polis har när det gäller att utföra riskfyllt polisiärt arbete – vilket är vad vissa civila faktiskt gör i dag. Därmed utsätter man civilanställda för en oacceptabel risk samtidigt som risken också ökar för poliser de jobbar ihop med.

Och för att mota Olle i grind: Det går inte att ta några genvägar här där man tar en civil, ger denne en väst, lite extra befogenheter och en kurs i konflikthantering. Det går inte heller att stärka upp med en ordningsvakt eller väktare och tro att man har löst situationen. För att säkra både arbetsmiljön och rättssäkerheten på bästa sätt ska det i polisiära risksituationer vara minst två poliser med samma gedigna grundutbildning, befogenheter och skyldigheter. Det finns ingen bättre lösning, varken för allmänheten eller för våra kollegor.

Men för att det här över huvud taget ska vara möjligt måste vi bli fler poliser. Allt annat är nödlösningar och åtgärder man vill ta till för att kompensera för tidigare misstag – som att inte börja utbilda fler poliser tidigare. Men nu är situationen som den är och vi kan inte vänta på att de nya större studentkullarna ska komma ut i verksamheten. Därför behöver Polismyndigheten ta tag i vårt förslag om assistenter som avlastar poliser från det administrativa arbetet och frigör polistid i yttre tjänst. Och när regeringen (vilken det nu blir) lägger sin höstbudget måste anslagen till Polismyndigheten höjas till nivåer som gör större polislöneökningar möjliga. Vi har inte råd att förlora fler erfarna kollegor. Det handlar om allas vår säkerhet.

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*