Sexuella kränkningar sker alldeles för ofta

Det är omtumlande att läsa alla berättelser från kvinnor som nu vågar vittna om sexuella trakasserier, kränkningar och grova övergrepp. Det här är någonting som förekommer alldeles för ofta, vilket blir tydligt i kampanjen #metoo.

Tyvärr förekommer övergreppen och kränkningarna också i arbetslivet, ibland i former som försvaras som en ”tuff jargong” som vissa anser att vi kvinnor måste tåla. Annars ses vi som känsliga och humorlösa.

Jag bär själv med mig en händelse från när jag var ny polis under tidigt 1990-tal. Jag hade varit ute på jobb och kom in på stationen sent på natten. I vanlig ordning skulle jag rapportera till vakthavande befäl. Vad jag skulle rapportera minns jag inte längre. Men resten minns jag fortfarande väldigt tydligt.

När jag klev in i rummet satt vakthavande befäl och tittade på porrfilm. Han stängde inte av. I stället höjde han ljudet när jag började prata, så att mina ord drunknade i stönanden från filmen. Jag fullföljde rapporteringen med blicken stint riktad framför mig. Vakthavande befäl sa inte ett ord. Han hade blicken på filmen.

Samma natt berättade jag för min aspiranthandledare vad som hade hänt. Han klev raka vägen in till befälet och skällde ut honom. Han tog ställning för mig, mot befälet, och markerade med all önskvärd tydlighet att denne gått över gränsen.

Jag har tänkt på den här händelsen många gånger under årens lopp, på hur befälet kunde göra en sådan sak mot en kollega. Jag tror att han kände att han kunde göra det för att han inte riskerade någonting. Han kände sig trygg i sin maktposition och visste att ingen skulle ta den ifrån honom. Han kände sig trygg i att hans agerande inte skulle få några negativa konsekvenser.

Jag har varit kvinna i poliskåren i många år sen dess och har samlat på mig både goda och dåliga erfarenheter. Poliskåren är precis som samhället i övrigt. Där finns personer som behandlar andra med respekt och empati och där finns människor som kränker andra, som utsätter andra för sexuella trakasserier och de som begår grövre övergrepp. Men när en yrkesgrupp som är satt att ytterst upprätthålla demokratin beter sig illa så är det extra allvarligt.

Det är vårt ansvar som fackliga företrädare att ta avstånd från detta och tillsammans med arbetsgivaren arbeta för en öppen, inkluderande arbetsmiljö där ingen känner sig trakasserad eller exkluderad. Vårt uppdrag är att hjälpa medlemmar som utsätts. Vi har också under året tillsatt en etikgrupp under ledning av Polisförbundets tidigare ordförande Gunno Gunnmo för att bland annat se över frågor om vilka värderingar och normer som ska genomsyra poliskåren.

Därför tycker jag att den pågående kampanjen är bra. Den är en påminnelse om att det här är ett samhällsfenomen som berör oss alla, både kvinnor och män. Att vi nu diskuterar vad som faktiskt sker på arbetsplatser och skolor, på offentliga platser och i våra hem, gör att det nu finns hopp om förändring.

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*