Till minne av de som togs från sina närmaste

Det finns de som säger att det fruktansvärda som skedde den 7 april 2017 skedde en solig vårdag. I mitt minne var dagen grå. Våren långt borta. Det som började som en helt vanlig arbetsdag på Polisförbundets kansli i centrala Stockholm förvandlades till något jag aldrig kommer att glömma.

Från mitt rum med utsikt över Klara kyrka såg jag plötsligt en rökpelare stiga upp bakom koppartaket. Jag såg från skrivbordsfönstret hur en massa människor kom springande. En minnesbild av någon som sprang så att halsduken flög i luften bakom. Människor som såg sig om, mitt i löpsteget, som om de flydde från någonting. En polisbil som körde i hög hastighet, rakt genom kyrkogården.

Sedan kom nyhetsflasharna på mobilen och jag förstod att något förfärligt hade hänt. Snart stod det klart att det fanns både svårt skadade och döda och att det rörde sig om ett misstänkt terrordåd.

Det var så många tankar och känslor där och då. Som varje annan människa tänkte jag på de som blivit offer för dådet, men som polis tänkte jag också på alla kollegor där ute. Kollegor som skulle stanna kvar i det som andra sprang ifrån. Kollegor som till och med skulle springa rakt mot faran. De som skulle agera med enormt mod när det fanns alla skäl att vara rädd.

Jag tänkte på de kollegor som skulle hjälpa skadade och på de som skulle mötas av människor som var bortom räddning. Jag tänkte på alla de poliser som skulle svara på frågor från en orolig allmänhet, som skulle vakta avspärrningar och på alla som skulle bidra till att driva utredningen framåt genom att prata med vittnen och säkra bevis. Alla dessa kollegor som skulle uppbåda största möjliga lugn i en mycket påfrestande situation. Kollegor som skulle vara som starkast när det behövdes som mest.

På Polisförbundets kansli fattades beslut om att ingen skulle lämna byggnaden. Ingen visste om det skulle komma fler angrepp och det kom rapporter om skottlossning. Kontakt togs med medarbetare som inte var på plats. Vi andra samlades i mitt rum. Flera arbetskamrater ringde febrilt för att få kontakt med sina närmaste, för att få en försäkran om att de var i säkerhet.

Minnet av det som hände den dagen är fortfarande otroligt tungt, men i allt det mörka finns också ett ljus i form av alla berättelser om människor som gjorde fantastiska insatser den dagen. Många av de berättelserna handlar om min familj i blått, de som har till uppgift att hjälpa, skydda och ställa till rätta. Det lättar någonstans upp i det svåra och det fyller mig med stolthet.

Den här texten vill jag tillägna alla de som gjorde positiv skillnad. Men jag skriver den främst för att vi tillsammans ska minnas de som obarmhärtigt togs från sina nära och kära den dagen. Jag skriver för att jag vill sända mitt deltagande till de som lever i smärta på grund av det som skedde den 7 april 2017.  Må det aldrig hända igen.

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*