Alla vill komma hem igen – en text till minne av Drottninggatan

Nu är den här igen, den där aprildagen som får oss att minnas det fruktansvärda som hände på Drottninggatan.

Fyra år har passerat, ändå sitter minnet av den dagen så djupt rotat. Då hör jag ändå till de som hade tur. Jag skadades inte själv och ingen som stod mig nära föll offer för terroristens hänsynslösa dödsfärd längs med shoppingstråket, en helt vanlig eftermiddag då våren kämpande försökte ta plats. 

Årsdagen vill jag använda till att hedra minnet av de som inte längre än med oss. Mina tankar är med er vars närmaste obarmhärtigt rycktes ifrån er. Mina tankar är också med alla er som av olika anledningar bär på sår från den dagen, från den händelsen.

Jag tänker även på alla er som arbetade på Drottninggatan efter terrordådet. Jag tänker på er som tog hand om skadade, på er som pratade med oroliga anhöriga, på er som febrilt sökte efter gärningsmannen och på er som till sist grep honom. Jag tänker på alla er som jobbade i den stora polisutredning som senare kom att ligga till grund för en fällande dom.

Den våldsamma attacken i Vetlanda för drygt en månad sedan, då en ensam gärningsman urskillningslöst attackerade och högg med kniv mot människor, gör kanske att jag just i år tänker lite extra mycket på de kollegor som var först på plats efter dådet på Drottninggatan. Nu klassas händelsen i Vetlanda inte som terrorism men i båda fallen var det för poliserna som kom först på plats våldshändelser där de inte visste vad de skulle mötas av och utsättas för. Händelser med risk för att aldrig komma hem igen.

Nu blev det inte så på Drottninggatan och inte heller i Vetlanda, men som polis lever man själv – och ens anhöriga – med vetskapen om att en helt vanlig dag som en helt vanlig polis i yttre tjänst plötsligt kan få ett abrupt slut.

Svensk polis kommer förmodligen aldrig att ha en så stor mängd poliser i insatsstyrkorna att det någonsin kommer att vara andra än de som jag här lite slängigt kallar för ”vanliga poliser” som är först på plats vid de flesta allvarliga händelser. Därför är det extra viktigt att vi genom vår grund-, fort- och vidareutbildning ges ordentliga förutsättningar att klara av även det mest riskfyllda arbetet på bästa sätt. Men det räcker inte. Vi måste också vara tillräckligt många, finnas inom rimliga tidsavstånd och vara försedda med lämplig utrustning. För det är när det grövsta våldet gör sig påmint som allt ställs på sin spets. Det är då det visar sig hur väl rustad poliskåren är att hjälpa, skydda och ställa till rätta.

På samma sätt som allmänheten förtjänar en poliskår i världsklass så förtjänar poliser att veta att de jobbar under bästa tänkbara förutsättningar för att minimera de risker som yrket bär med sig. För vi har alla en sak gemensamt, vi vill alla komma hem igen.

Din e-postadress visas inte. Obligatoriska fält är markerade *

*