I förra veckan var Polisförbundet samlat till kongress. Det var dagar fyllda av viktiga diskussioner om framtidens polis. Men det var också dagar i poliskrisens tecken. Självklart var det något som stod högt på agendan. Polisen är nu i en situation där vi delvis tappat greppet om vårt uppdrag, att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Polisförbundet har under lång tid berättat för omvärlden om de allvarliga problemen inom polisen. I början var det bara vi. Men under sommaren och början av hösten har poliskrisen blivit en politisk fråga på högsta nivå. Och detta att andra går i armkrok och säger samma sak som vi, det är vägen till förändring.

Den energin och det engagemang som kom fram under kongressen för vi nu vidare i de pågående avtalsförhandlingarna om ett nytt centralt statligt ramavtal. Inför detta har vi rustat organisationen för konflikt. Vad som händer med det återstår att se, men jag vet att hela organisationen är laddad att ta strid om det behövs. Både individgarantier och större möjlighet att påverka den lokala lönesättningen finns med bland våra viktigaste krav.

Lönerna i kronor och ören förhandlas inte inom ramarna för den centrala avtalsrörelsen. Men när rikspolischef Dan Eliasson besökte oss på kongressen fick han ett tydligt budskap i att de 770 miljoner som finns i anslagssparande nu måste användas till högre polislöner. Det är ett nödvändigt första steg för att uppvärdera polisyrket.

I mitt kongresstal gav jag också ett annat budskap till rikspolischef Dan Eliasson. Det handlar inte bara om löner, även om det är otroligt viktigt. Han måste i hela sitt ledarskap ha kåren med sig, inte mot sig. Han måste börja lyssna, på oss. Han har sagt att han vill ha ett bättre samarbete med Polisförbundet än vad som varit fallet så här långt. Jag är beredd att våga hoppas att han menar vad han säger, och jag tror det finns en större möjligheter till det nu än tidigare.

Och det beror mycket på att det är inte bara vi som påtalar problemen. Många andra tycker som oss. Och att inte vara ensam, det är faktiskt själva den fackliga grundidén. Ju fler som säger samma sak, desto bättre.

Kongressen var ett bra tillfälle att uppleva den fackliga styrka som finns inom Polisförbundet. Trots ett väldigt tufft läge på hemmaplan var kraften och beslutsamheten påtaglig hos Polisförbundets innersta krets av förtroendevalda.

Det måste vända nu. Visst skulle man kunna stanna vid att säga vad var det vi sa, men Polisförbundet tar ett större ansvar än så. Vi måste ännu mera aktivt börja jobba för konstruktiva lösningar att komma ur den kris vi hamnat i. För även om arbetsgivaren behöver oss, så behöver facket en arbetsgivare också. Vi är beroende av varandra. Och aktivt arbete tillsammans för förändring är, och måste vara, vägen framåt.

Polisförbundet är viktig som facklig organisation, för gårdagens, dagens och framtidens polis. Det visste jag innan, och nu går jag vidare in en arbetstyngd höst som stärkt i den övertygelsen.