Augusti är för mig ofta en månad som präglas av eftertanke.  Kvällarna blir mörkare och sommarens vila och äventyr övergår i hårt schemalagda aktiviteter av arbete och vardagspussel. Den här gången känns det extra mycket så. Jag har själv haft den stora förmånen att vara just ledig, men jag vet att många av mina poliskolleger har haft en långt ifrån vilsam sommar. I stället har de fått slita ännu hårdare än vanligt för att upprätthålla tryggheten för semesterlediga medborgare.

Sommaren innebär alltid en påfrestning för polisen. I den enkät Polisförbundet lät göra före sommaren trodde 75 procent av poliserna att sommaren kommer att innebära en högre arbetsbelastning än tidigare. Nu kan vi se att se också är fallet. Mängder av rapporter från nersliten och utarbetad personal strömmar in.

Att sommaren blivit ännu mer arbetsbelastad än vanligt beror på flera saker. På vissa håll i landet påverkar gränskontrollerna. Det har också förekommit en hel del anlagda bilbränder och stenkastning mot blåljuspersonal. Polisen är också under hård press i ljuset av omorganisation och förändring. Och inte minst, många har slutat och vi har tappat både erfarenhet och kompetens. Det är mycket allvarligt.

Rikspolischef Dan Eliasson valde att efter sin semester gå ut med ett lättsamt sommarbrev och berätta för poliskåren om sin vilsamma semester och sitt minskade midjemått. Det är att sakna fingertoppskänsla, för att uttrycka sig milt. Tondövt, är ett annat ord som kan vara passande i sammanhanget. Jag känner mig själv väldigt långt från lättsam så här i uppstarten på hösten 2016. Djupt oroad och beslutsam passar bättre. Vi står inför stora utmaningar.

Sommarens ansträngda läge beror inte bara på de saker jag nyss räknade upp. Det beror också på en strukturell underdimensionering av polisens resurser. Vi är helt enkelt för få poliser som ska göra för mycket och inte mäktar med. Och när sedan fler poliser slutar leder det till ännu högre press på de som är kvar. Det blir en ond cirkel som i slutändan kan få förödande konsekvenser.

Att erfarna poliser slutar är också särskilt allvarligt. Det är en lång väg från det att en polisstudent kommer in på utbildningen till dess att den är färdig polis. Att vara en riktigt bra polis är till stor del baserat på erfarenhet. På sikt blir det samhällsfarligt att denna erfarenhet går förlorad när poliser slutar. Den yttersta konsekvensen är ett otryggare samhälle. Det måste politikerna på allvar ta till sig.

En viktig åtgärd är att höja lönerna. Det måste till en särskild polislönesatsning där det satsas på polisernas löner i flera år framöver. Det behövs också en samlad strategi för hur polisyrket ska göras mer attraktivt, bättre möjligheter till karriär- och kompetensutveckling och en polisutbildning på högskolenivå. Det behövs också  ledare som lyssnar och tar sina medarbetare på allvar.

Att ge politikerna en nulägesbild från verkligheten och presentera våra lösningar är ett av mina huvudsakliga uppdrag inför hösten. Vi står också inför en egen kongress där Polisförbundet ska staka ut riktningen för de kommande åren. Och sist men inte minst är vi på väg in i en avtalsrörelse som kan leda till konflikt. Den fackliga möjligheten att påverka löneutvecklingen för polisen framåt är en av stridsfrågorna.

Jag har, till skillnad från många andra poliser, fått vila lite. Nu är jag är laddad och redo att ta ifrån tårna för bättre löner, villkor och arbetsmiljö för svensk polis. För det behövs, mer än någonsin.