Att vara polis är ett drömyrke när allt fungerar som det ska. När vi är tillräckligt många för att klara vårt uppdrag fullt ut och när förutsättningarna är de rätta för att göra ett riktigt bra jobb.

Därför gör det ont när jag läser att åtta av tio poliser känner sig otillräckliga och anser att deras avdelning sällan eller aldrig har rätt bemanning i förhållande till verksamhetskraven. Siffrorna kommer från den medlemsundersökning som presenterades i vår senaste rapport ”När färre ska skydda fler”.

Egentligen vet vi sedan tidigare hur polisbristen drabbar, att ärendehögar växer och att högprioriterade ärenden prioriteras ner. Vi vet att många kollegor jobbar stora mängder övertid, är trötta, slitna, känner att de inte räcker till och att jobbet går ut över privatlivet.

Men när flera hundra poliser i undersökningen med egna ord beskriver hur de påverkas av att jobba så mycket – och jag läser alla berättelser i ett svep – då är det ändå som ett slag i magen.

Den stora mängden övertid som polisbristen medför går verkligen ut över privatlivet på ett totalt ohållbart sätt.

”Har arbetat så mycket att min fru trott att jag haft en otrohetsaffär”, skriver en kollega.

”Min make har synpunkter på humör och tillgänglighet för familjen. Anser att jag inte är närvarande när jag är trött och utarbetad”, skriver en annan.

Flera vittnar om hur svårt det är att planera aktiviteter ihop med vänner. Andra skriver om det ständigt dåliga samvetet.

”Frånvarande hemma. Ont i magen på grund av stress. Känner mig otillräcklig”.

En kollega uttrycker det talande med meningen:

”Jobbet äter upp livet”.

Särskilt den där sista meningen har bitit sig fast och lämnar mig inte. Det här handlar inte om några högavlönade karriärister som medvetet gått in i arbetet med vetskapen att det inte kommer att bli mycket tid över till annat. Det här handlar om vanliga poliser som vill hjälpa, skydda och ställa till rätta och som betalar ett orimligt högt pris för det.

Om polisyrket ska vara ett yrke att stanna i måste jobbet också gå att kombinera med ett fungerande privatliv. Annars kommer alldeles för få i långa loppet att tycka att det är värt det.

Vill samhället ha fler poliser måste politikerna se till att det skjuts till resurser så att arbetsmiljön blir dräglig, så att poliser vill och orkar stanna i yrket.

Med gemensamma krafter måste vi visa vilket fantastiskt arbete våra kollegor gör – trots rådande förutsättningar. Och vi måste göra det tydligt att satsningar på Polismyndigheten, på polislönerna och på professionen är helt nödvändiga, för allas vårt bästa.