Det finns de som påstår att polislönefrågan är död i och med att vi tackade ja till avtalet. Det är precis tvärtom. Vi står inför en valrörelse och har ett kanonläge som vi inte får missa.

De överenskomna löneökningar vi har för avtalsperioden hittills är på 12 procent – underskrivet och klart. Då är revisionen 2019 ännu inte avtalad. Dessutom är inte Polismyndighetens budget för 2019 satt. Den ligger på andra sidan valet och sätts som ni vet av politikerna. Ju mer pengar de sätter av, desto mer pengar till polislöner. Polismyndigheten har i protokoll undertecknat att polislönerna ska öka mer än andra löner på arbetsmarknaden, och att de högre löneökningarna måste fortsätta även efter avtalsperioden.

Vi bygger också upp ett nytt lönesystem där polisiär kompetens, erfarenhet och ansvar ska värderas och det här lönesystemet är öppet för löneökningar mellan revisionerna.

Därför är det oerhört viktigt att vi nu med gemensamma krafter håller ett fortsatt tryck på politikerna att satsa på polisen så att vi kan fylla på med pengar till de här löneökningarna. Systemet är under uppbyggnad och väg att sjösättas i en första större pilot.

Genom att få med oss regeringen i det här har även de ställt krav på att systemet blir av och på att polisyrket görs attraktivt igen. När lönesystemet kommer på plats måste de fylla på med pengar om de vill stå fast vid målet om fler poliser.

Polislönefrågan är verkligen inte död. Redan dagen efter det att vi tecknat avtalet stod politikerna i riksdagen och debatterade vem som satsar mest på polisen. Den som vill avfärda allt som valfläsk bör komma ihåg att det råder politisk enighet om att vi behöver tusentals fler poliser.

En annan viktig påminnelse: Vi befinner oss i den fullkomligt unika situationen att det även råder politisk enighet om att högre polislöner är nödvändiga för att lösa polisbristen.

Så länge polisbristen inte är åtgärdad – och alla de samhällsproblem som följer i dess spår – så är inte polislönefrågan död.

I och med det här avtalet har vi sett till att så mycket som möjligt av de extrapengar regeringen sköt till i Polismyndighetens budget för 2018 går till polislöner (myndigheten fick mer pengar än de äskat). Det är ett bra avtal, ett av arbetsmarknadens bästa och en mycket viktig pusselbit i uppvärderingen av polisyrket. Men samtidigt är det otillräckligt för att lösa polisbristen här och nu. Finns det mot förmodan någon politiker som inte förstår det så måste vi fortsätta att trycka på för att de ska förstå att det kommer att krävas mycket mer.

Många undrar förstås varför vi skrev under ett avtal som inte når hela vägen fram. Det gjorde vi för att annars hade vi hamnat i lönenämnd, fått 2,2 procent i revisionen och riskerat att de extrapengar som finns här och nu hade gått till annat än polislöner. Uppvärderingen av polisyrket hade stannat av och det har vi inte tid med.

Ett ja innebar också att vi kan gå vidare med det absolut nödvändiga system som ska få igång löneökningar mellan revisionerna – en lösning som inte påverkas av revisionsutfall och som är hållbart över tid.

Jag vet att många är besvikna. Förväntningarna har varit skyhöga och frustrationen över lönerna är enorm. Men jag vill verkligen poängtera att det är viktigt att sätta sig in i vad det här avtalet innebär i sin helhet innan man – som vissa gett uttryck för – ger upp och lämnar polisyrket.

Nu riktar vi om frustrationen över att de tagit så lång tid att få polisledningens och politikernas gehör. Nu använder vi den kraften mot politikerna, för det här är ett tillfälle som inte får rinna oss ur händerna.