Priset i förhandlingarna om de politiskt tillskjutna 360 miljonerna för polislönesatsningar blev för högt. När vi inte kunde stå för helheten i Polismyndighetens slutbud fanns inget annat alternativ än att backa ur.

Förra året gjorde arbetsgivaren en ensidig fördelning av de 360 miljonerna. Problemet med den fördelningen var att så många poliser blev utan pengar från satsningen. Att rätta till det här var därför vårt viktigaste krav i årets förhandlingar.

Grunden för vårt resonemang är att det är polisyrket som måste uppvärderas. Det är polisyrket som fortfarande har löner som ligger flera tusen under den statliga medellönen. Det är polisyrket som poliser lämnar för att det inte är tillräckligt attraktivt. Därför duger det inte att ett fåtal funktioner träffas av satsningarna. De måste träffa bredare än de gjorde vid Polismyndighetens förra fördelning och bredare än i Polismyndighetens förslag för i år.

Detsamma gäller systemet för karriär- och utvecklingsvägar som arbetsgivaren hade med i samma avtalsdiskussion. Även där är Polismyndigheten för snäv i sin syn på vilka som ska omfattas. För oss är det inte rimligt att funktioner ställs utanför systemet. Då blir det inte ett system där poliskårens kunskaper och färdigheter tas till vara och värdesätts. Det blir ett system där vissa funktioner värdesätts och ges utvecklingsmöjligheter, medan andra ställs utanför.

Ovanpå det finns det ytterligare en anledning till att det blev ett nej till avtalet. Ute i förbundsregionerna är förtroendet för arbetsgivaren mycket lågt. Erfarenheten är att det avtalas om regionalt förhandlingsutrymme men att utrymmet sedan inte finns i praktiken. De förtroendevalda upplever att arbetsgivarens regionala representanter inte har tillräckligt förhandlingsmandat utan är alldeles hårt styrda uppifrån.

Tanken med den svenska modellen är att samverkanslösningar är de bästa. Den svenska modellen handlar om att genom kollektivavtal kunna påverka arbetsvillkoren utifrån specifika behov. Särskilt hos en så stor arbetsgivare som Polismyndigheten ser behoven olika ut i verksamheten. Det finns behov utifrån funktion och det finns nationella, regionala och lokala behov och de är vid de två sistnämnda som det innebär en enorm fördel att kunna förhandla vissa avtalade frågor på en lägre nivå än den nationella. Att våra egna förhandlingar inte upplevs fungera på den nivån och att tilliten till arbetsgivaren inte finns där är därför allvarligt.

Det är alltid lätt att kritisera motparten men vi måste också komma ihåg att tillitsfrågan är komplex och att tilliten går åt båda håll. Vi måste känna tillit till Polismyndigheten men de måste också känna tillit till Polisförbundet.

Vi är två parter som anser att polisyrket behöver uppvärderas för att lösa polisbristen. Ändå kunde vi i förhandlingarna om de 360 miljonerna inte enas om att säkra för framtiden viktiga värden.

Att säga nej var rätt den här gången, men i långa loppet är det inte en strategi som leder oss dit vi vill. För att nå dit vi behöver nå måste vi gemensamt enas kring ett långsiktigt upplägg för hur polisyrket ska genomgå den uppvärdering vi alla anser behövs. Både Polismyndigheten och vi själva har en hel del att jobba på för att vi ska kunna komma fram till en sådan överenskommelse.

Men även politikerna har en del att jobba på. Jag hoppas att det som hänt kan tjäna som en tydlig illustration till varför satsningarna på polisyrket behöver vara långsiktiga och att ytterligare satsningar behövs, inte bara en gång till utan många gånger till. De behövs för att vi fortfarande är så otroligt långt ifrån den uppvärdering av hela polisyrket som krävs för att behålla polisiär kompetens och de unika polisiära kunskaperna och färdigheterna som är nödvändiga för verksamheten. För en sådan uppvärdering räcker inte värdena i en vanlig revision.