Tre år har gått sedan Metoo-rörelsen svepte som en kvast över världen och sopade fram både skräp som gömts undan och skräp som länge legat fullt synligt men som människor valt att titta bort från. Metoo fick dammet att yra runt i luften och gjorde det omöjligt att ignorera.

Som kvinna i ett mansdominerat yrke kan man hantera sexuella trakasserier och orättvisor genom att bita ihop och låtsas som ingenting. Eller så kan man hålla upp dem i ljuset. Det samma gäller den som blivit illa behandlad på grund av sexuell läggning, etnicitet eller på annat sätt utsatts för kränkande särbehandling.

Men det är inte alltid så lätt, varken för den som blir utsatt eller för den som bevittnar utsattheten. Att det är svårt att påtala kränkningar och diskriminering beror bland annat på den tystnadskultur som finns inom polisen och som vi genom våra medlemsundersökningar vet lever kvar. Den kulturen måste vi ändra på.

Vi måste göra det enklare att påtala fel och brister oavsett vad de handlar om. För att förändra och förbättra behöver vi lyfta fram det som inte fungerar. Bara så kan vi tillsammans förändra, utveckla och göra bättre. Det gäller såväl sexuella trakasserier och diskriminering som våra arbetssätt och vår organisation. Jag skulle vilja säga att det gäller allt som har med vårt jobb att göra. Det gäller kulturen på vår arbetsplats och det gäller i väldigt hög grad hur vår etiska kompass är ställd.

Kultur och etik kanske låter abstrakt men det handlar om hur vi är mot varandra och om hur vi är mot dem vi möter i vårt arbete. Inte bara hur vi är mot dem vi ska hjälpa och skydda utan också om hur vi är i de fall då vi ska ställa till rätta – med de långtgående befogenheter som kommer med polisyrket.

Vad har då Polisförbundet gjort för att dra sitt strå till stacken i allt det här? Vi har gjort mycket och i många fall har våra förtroendevalda och kanslianställda slitit hårt i frågor som kan vara otroligt svåra att jobba med – ofta för att ord står mot ord.

Men trots allt slit visar våra medlemsundersökningar att vi kunde gjort mer, för problemen lever kvar. Och i enskilda fall har vi till och med brustit. Det kanske inte uppfattades så då av den som hanterade ärendet men det är lätt att se i efterhand att så varit fallet. Vi vet att det finns medlemmar som sökt vårt stöd men inte fått det på det sätt de borde.

Att även våra brister som fackförbund lyfts upp är viktigt – fastän det kommer med en känsla av obehag. Vad som känns betydligt bättre är de beslut som tagits under senare tid för att göra oss starkare framåt. En omorganisation på kansliet innebär att jämställdhets- och diskrimineringsfrågorna nu ligger hos en av våra förbundsjurister. Tanken är att det ska ge mer muskler i arbetet.

En annan förstärkning är att kongressen i september beslutade att inrätta ett nationellt nätverk för jämställdhet, mångfald och likabehandling för att även stärka det regionala och lokala arbetet. Vi kommer dessutom att fortsätta jobba för yrkesetiska riktlinjer och för att våra båda polismyndigheter inför ett kontinuerligt, långsiktigt och konstruktivt arbete med etikfrågor. Vi vill ha mentorer/handledare som ansvarar för att hålla viktiga etikdiskussioner levande poliskarriären ut.

Vissa tycker att förbättringsarbete, ständigt lärande och etik är överkurs som tar tid från kärnuppgiften. Det tycker inte jag. Jag tycker att det här är absolut nödvändigt om vi ska bli både bästa tänkbara kollegor och bästa tänkbara poliser. Det är någonting alla tjänar på, du, jag och hela samhället. Därför ska tystnadskulturen bort.