I den mix av absolut nödvändiga kompetenser som tillsammans utgör våra två polismyndigheter finns det en grupp som vi i Polisförbundet företräder: poliserna.

Det vi har sett under senare år är att poliser blivit en yrkeskår vars kompetens börjat att ersättas av andra kompetenser – till stor del som en följd av polisbristen.

Ordningsvakter har på vissa håll tagit över polisers ordningshållande uppdrag. Och inom Polismyndigheterna finns det uppgifter som tidigare enbart utfördes av poliser men som nu utförs av civilanställda. Det kan vara sådant som att knacka dörr för att söka efter vittnen, genomföra husrannsakningar och att hämta in bevis.

Samtidigt har polisbristen fått Polismyndigheten att ta till drastiska åtgärder som att i jobbannonser stänga dörren för poliser så att de inte kan söka sig till exempelvis utredningstjänster. Det här har inte bara stängt utvecklingsvägar för poliser som vill vidare i yrket. Det har också inneburit att utredningsgrupper inte alltid har den mix av kompetenser och befogenheter som behövs för att utföra ett så effektivt och kvalitativt utredningsarbete som möjligt.

För ett framgångsrikt brottsbekämpande uppdrag behövs rätt sammansättning av olika polisiära och civila kompetenser, men under senare år har den polisiära kompetensen inte fullt ut tagits tillvara. När det gäller ingripandeverksamheten har den polisiära kompetensen till och med nedvärderats när politiker kommit med förslag på kortutbildade kommunpoliser, tunnelbanepoliser och vaktpoliser. (Om personerna inte ens ska ha full polisiär utbildning, varför då över huvud taget kalla dem poliser?)

När det gäller den inre verksamheten har arbetsgivaren inte bara stängt dörren till vissa tjänster utan också suddat ut gränserna mellan civil och polisiär kompetens. Särskiljande titulatur har tagits bort och en polisutredare får inte längre kalla sig polisutredare eller ha titeln kriminalinspektör på dörren. Alla ska kort och gott kallas för utredare.

Samtidigt har arbetsgivaren inte tagit polisarbetets risker på allvar – eller den polisiära kompetensen att hantera dessa risker säkert och rättssäkert – när man skickat ut civilanställda att utföra arbetsuppgifter som oväntat kan leda till hot- och våldssituationer. De kan handla om dörrknackning i sökandet efter vittnen där man plötsligt står öga mot öga med den misstänkte. Eller om en husrannsakan där en gärningsman, medgärningsman eller annan antagonist kommer till platsen.

Vår bluewashing-kampanj utgjorde startskottet för ett långsiktigt arbete med att lyfta den polisiära kompetensen. Vissa har hävdat att vi vill göra det på de civilanställdas bekostnad, men så är det inte. Det vill jag vara väldigt tydlig med.

Utan alla civilanställda som jobbar inom polismyndigheterna skulle vi poliser inte kunna göra vårt jobb. Vi behöver alla våra civila arbetskamrater – administratörer, ekonomer, jurister, It-tekniker, forensiker och många, många flera.

Vi behöver också civila utredare. Men våra medlemmar tycker att skillnaderna mellan poliser och civilanställda i utredningsverksamheten behöver tydliggöras för att bättre nyttja var och ens olika kompetens. De vill också se ett tydliggörande för att arbetsgivaren ska kunna bemanna bättre utifrån kompetensbehoven.

Polisens uppgifter kan vi bara lösa tillsammans. Men för att detta tillsammans ska bli så starkt som möjligt måste polisens viktigaste resurs, de anställdas kompetenser, nyttjas, sättas samman och utvecklas på bästa sätt. Det här gäller alla kompetenser inom polisen, men som polisernas fackförbund är det vår uppgift att fokusera på våra medlemmar – en yrkesgrupp det råder brist på och vars kompetens inte nyttjas på bästa sätt.

Vi vill lyfta den polisiära kompetensen för att vi anser att den kan komma verksamheten och samhället till bättre nytta. Men vi ser det också som nödvändigt för att göra polisyrket mer attraktivt och därmed råda bot på polisbristen.

Om inte vi står upp för den polisiära kompetensen, vem ska då göra det?